"Det är en dag i juni 1962. Platsen är Chesil Beach i Dorset på den brittiska sydkusten. Edward och Florence har gift sig på förmiddagen, nu sitter de på hotellet och äter sin bröllopsmiddag. De är lyckliga, för de tycker så mycket om varandra och vet att de passar så bra ihop. Samtidigt är båda osäkra och nervösa inför den bröllopsnatt som väntar. Särskilt hos Florence tilltar nervositeten allt eftersom kvällen fortskrider och når till slut en punkt där den hotar att slå över i panik.
Ian McEwan skildrar i denna mästerliga korta roman det psykologiska spelet mellan två unga människor - hur varje ord, varje gest plötsligt får en dramatisk betydelse som kan avgöra deras fortsatta liv.
Romanen är också ett utsnitt ur en tid, 1960-talets början, som ligger på gränsen till dramatiska förändringar när det gäller livsstil, äktenskap, sexualsyn. Hade middagen utspelats fem år senare hade den fått en annan utgång. Edward och Florence är fångna i sin tid utan att veta om det - precis som vi alla."
Detta är en välskriven bok om ett kärlekspar som får symbolisera en hel generation. Boken var helt klart läsvärd men jag tyckte nog att det var ett abrupt och lite udda och, om jag får säga det, tråkigt slut. Men det är väl för att (spoilervarning) jag är van vid lyckliga slut.
Jag har tidigare läst Ian McEwans bok Amsterdam och han har ju absolut ett speciellt sätt att skriva på som jag uppsakttar, men han skildrar också samtiden på ett bra sätt, men jag blir lika förbryllad varje gång när jag avslutat en av hans böcker, han lämnar mycket åt läsaren att själv analysera och dra slutsatser av boken. Jag och min bror hade helt olika uppfattning om vad som egentligen hade hänt i slutet av boken Amsterdam, till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar